Muramaris

När jag började tänka på min fjärde roman ville jag gärna att den skulle handla om konst (jag gillade kunskapselementet med arkeologi i den föregående boken “Den inre kretsen”). Som vanligt när jag börjar tänka på nästa bok så fick jag en bild i huvudet och det var “Den döende dandyn” av Nils Dardel. Jag har alltid älskat den stora oljemålningen. Den är också Dardels mest berömda och mytomspunna verk.

Min första tanke var förstås – vad har Dardel med Gotland att göra? Det kändes som ett långskott, men jag tänkte att det var värt att undersöka om jag kunde hitta någon koppling mellan konstnären och ön. Och som så många gånger förr överraskades jag av vad jag hittade i researchen, men den här gången var det exceptionellt. För att ni ska förstå sammanhanget berättar jag lite bakgrundshistoria:

Muramaris lät byggas av det skandalomsusade konstnärsparet Ellen von Hallwyl och Johnny Roosval i början av förra seklet. Namnet von Hallwyl kanske ni känner igen, från ärkegrevinnan Wilhelmina von Hallwyl som samlade på konst, keramik, smycken, porslin och hennes samlingar kan man ju se på Hallwylska palatset i Stockholm.

Wilhelmina von Hallwyl fick fyra döttrar, hennes yngsta Ellen, gifte sig med en hög militär, Henrik de Maré, och de fick en son, Rolf de Maré. Ellens man Henrik blev militärattaché i Berlin och familjen flyttade dit. Då behövde sonen en informator och man anställde en ung man vid namn Johnny Roosval. Men så blev Johnny och Ellen blixtkära i varann, så kära att hon faktiskt tog det stora steget och skilde sig från sin man, den höge militären. Detta var naturligtvis en stor skandal i societetskretsarna i Stockholm. Att Ellen dessutom tillhörde en av Sveriges rikaste familjer och Johnny Roosval var en fattig man av folket gjorde inte saken bättre. Inte heller det faktum att han var tolv år yngre än Ellen.

Grevinnan Wilhelmina bröt kontakten med dottern och tog sonen Rolf ifrån henne och Ellen och Johnny isolerades från släkten. De lät då bygga sitt drömställe Muramaris vid havet på Gotland som de älskade och där bodde de. Ellens konstnärsskap blomstrade på Muramaris som blev ett levande konstnärshem där många av dåtidens konstnärer, författare och andra kulturpersonligheter samlades. Ellen var skulptris, målarinna och musiker och hade gått i lära hos Carl Milles bland andra och Johnny började studera medeltida kyrkokonst på Gotland. Han blev så småningom den första professorn i konsthistoria i Sverige.

Då fick han till sist tillträde till de fina salongerna och blev accepterad inom societeten. Wilhelmina von Hallwyl tog honom till nåder och Ellen fick tillbaka sin son. Ellen lät bygga en stuga på Muramaris ägor åt sonen Rolf som fortfarande finns kvar och som hyrs ut på sommaren, den kallas Rolf de Marés stuga.

Rolf de Maré var homosexuell, en aktiv konstsamlare och han var dessutom chef för den avantgardistiska svenska baletten i Paris på tjugotalet och det var också i Paris han träffade Nils Dardel. De inledde ett förhållande och Dardel tillbringade många somrar på Muramaris och han anlade alltså trädgården där. Dardel var ju bisexuell – samtidigt som han hade homosexuella förbindelser hade han också relationer med kvinnor. Han var en kort period förlovad med Nita Wallenberg och gift under ganska många år med Thora Dardel och tillsammans fick de dottern Ingrid.

När jag hade kommit så långt i researchen var jag mer än nöjd. Perfekt – där hade jag den gotlandskoppling jag behövde mellan Dardel och Gotland. Jag kunde alltså använda mig av målningen “Den döende dandyn” och spinna en historia kring den, Dardel och Muramaris. Men – tro inte att historien slutar här – den blir ännu bättre! Förra hösten åkte jag till Muramaris på studiebesök och fick en rundvandring av nuvarande ägarinnan. Allt jag hade sagt till henne före besöket var att det handlade om research till min nästa bok och att Dardel spelar en viss roll i boken. Ingenting om tavlan “Den döende dandyn”, alltså. När vi sedan står i det gamla köket på Muramaris pekar ägarinnan på ett gästrum intill och berättar att där, i det rummet, tillbringade Dardel väldigt mycket tid under en sommar.

– Varför då? undrade jag.

– Jo, för där inne målade Nils Dardel “Den döende dandyn.” svarar hon, som den naturligaste sak i världen.

Själv höll jag på att svimma – det här var för bra för att vara sant! Kunde jag verkligen ha en sådan osannolik tur? Tidsmässigt stämmer det, sedan tidigare är det klarlagt att han målade tavlan sommaren 1918 och trädgården anlades samma sommar. Jag har förstås kollat uppgiften med experter inom konstvärlden och författare som skrivit böcker om Nils Dardel och ingen kan säga emot detta. Allt tyder på att ägarinnans uppgift stämmer.

Detta är en av de saker som fascinerar mig otroligt mycket med författandet. Vad researchen faktiskt kan leda fram till och hur överraskad man kan bli! Jag började med en diffus bild av en målning, försökte hitta något litet halmstrå till koppling och så visar det sig att Dardel till och med målade “Den döende dandyn” just där, på Gotland. Fantastiskt.

“Den döende dandyn” har ägts av olika privatpersoner, den såldes för en rekordsumma på Bukowskis på 80-talet men köptes tillbaka av Moderna museet i Stockholm där den finns kvar fortfarande.

För mig är Muramaris en både vacker och lite sorgsen plats. Huvudbyggnaden är numera ganska skamfilad och även Ellens ateljé och andra sidobyggnader. Jag har försökt få stiftelser att donera pengar för Muramaris bevarande, bland annat Nordstjernan, men hittills utan att lyckas.

Galleri